För över ett år sedan ställde jag upp för en intervju till en Fråga Olle dokumentär om sexarbetare. Avsnittet sänds i Kanal 5 imorgon onsdag den 16/9-09 kl.21.55.

Jag ser inte klok ut, fick fixa peruk och scarfs utan en spegel på en blåsig parkering precis innan filmningen.
Jag vågade inte ha min egen kappa på mig så de skulle ta med en kappa till mig. Jag fick ett tält som de köpt på Myrorna.
Det kändes för jävligt att jag inte kunde få framstå som åtminstone lite snygg inför kameran och inte som en ja jag vet inte vad…
Det var den sista intervjun jag ställde upp på innan jag bestämde mig för att nu får det räcka. I lördags gjorde jag ett undantag och Aftonbladet fick en intervju inför dokumentären imorgon. Men som vanligt så skriver de inte om de bitarna jag själv vill lyfta fram utan rör bara lite på ytan för att stilla nyfikenhet hos läsarna. De svar de inte är nöjda med kommer aldrig med i tryck. T.ex. ”Vad är negativt med jobbet?”. Den frågan dök upp fem gånger och jag svarade och förklarade fem gånger att det är horstigmat
![]()
Jag tog en bloggpaus förra sommaren. Pausen blev permanent och jag har helt enkelt inte orkat förklara och skriva här innan. Jag har inte läst era kommentarer eller någonting. Det har varit för ångestskapande och nu ska jag förklara varför…
Det var horstigmat som fick mig att totalt lägga ner allt lobbande för sexarbetarnas mänskliga rättigheter förra hösten. Jag fick sluta tvärt då muren mot omvärldens förakt brast för mig. Det var en mycket ful dag då föraktet på ett otäckt sätt smög sig in i min självuppfattning.
Det är ett förakt inte mot prostitution i sig, som de påstår… Nej ett förakt mot människor som jag… Jag såg det i Gudrun Schymans ögon och agerande när vi möttes, i Claes Borgströms ilska mot mig efter TV framträdandet i morgonsoffan. Jag hörde det i rösterna från nästan alla politiker och tjänstemän som jag pratade med. Jag såg det i skrift varje vecka i artiklar, hörde det i radion, såg det på tv och i filmer… ja överallt fanns/finns föraktet, fördomarna, fördömandet och oförståelsen mot oss sexarbetare.
Hur stänger man av det, hur skyddar man sig mot det? Jag isolerade mig helt från det. För det är mycket lätt att verkligen börja tro på omgivningen, precis som den mobbade tappar självförtroendet totalt. Börja inbilla sig att allt det positiva man upplevt som sexarbetare är en lögn, att man ljugit för sig själv (som de påstår att man har gjort). ”Prostitution är hemskt för du mår ju dåligt nu… eller hur!” Det var riktigt ruggigt när de tankarna smög sig på mig i höstas. Föraktet klistrade sig fast på mig. Det har varit svårt att stå emot, stå upp för mig själv, mina egna upplevelser och känslor. Men nu kan jag göra det och i små portioner möta horstigmat igen.
Det är inte alls konstigt att många fd sexarbetare säger att prostitution är hemskt, att människor på prostitutionsenheter runt om i landet säger detsamma… Men man måste skilja på äpplen och päron när det gäller oss.
Man har sett i stora undersökningar att det inte är jobbet i sig som skadar oss mest. Det är stigmatiseringen, fördomarna och föraktet! Alla som påstår att det vi gör/gjort är hemskt! De som gör oss till offer och brännmärker oss i pannan som samhällets lägst stående varelser!
Ja varelser… för vi behandlas inte som människor av myndigheter och politiker. Människor har mänskliga rättigheter och vår etik säger oss att utsatta grupper av människor ska man visa respekt och lyssna på. Det ska inte gälla oss. Och just så sa vår justitieminister högt i riksdagen i oktober 2007 utan att någon reagerade.
Förra hösten frågade en kvinna (överläkare) mig hur jag egentligen mådde. Ok jag visste att hon inte visste om att jag var sexarbetare, så jag testade henne för att se hennes reaktion och svarade…
– Jag mår skit av stigmatiseringen som drabbat mig.
– Jaha, du menar den som finns mot de som har en depression, sa hon.
– Nej, av horstigmat, svarade jag. – Har jag inte berättat för dig att jag är sexarbetare?
Reaktion kom direkt, var väntad och bara så illustrativ…
– Oj då! Och ett mycket förskräckt ansikte visades framför mig.
– Ja det är just den reaktionen som gör att jag mår dåligt. svarade jag.
Efter det så ville hon inte prata med mig om hur jag egentligen mådde.

Först idag känns det bra… jag har lyckats slänga bort horstigmat och ska börja jobba igen på allvar. För jag saknar verkligen jobbet som sexarbetare. Det sista året har jag bara träffat lite stammisar. Men det dröjer nog ett tag till innan jag börjar lobba, blogga och kämpa för sexarbetares rättigheter igen. Behöver mer tid innan jag kan sätta igång det arbetet. Men jag kommer komma igen även där så småningom.
Jag slutade blogga förra sommaren, orkade inte höra ett ord mer om debatten. Jag isolerade mig även från mina vänner som jag kämpat med i flera år. De vet varför och nu vet även ni. Vill ni ska veta att min beundran för kollegor som i åratal orkat kämpa för våra mänskliga rättigheter är enorm. Finns det starkare kvinnor? Älskar er!
Idag har jag kikat runt lite grann bland kommentarerna här på bloggen och blev glad över att debatten har hållits vid liv här trots min frånvaro. Såg också att flera kollegor till mig har skrivit fina inlägg.
Ett stort varmt tack till all ni som lyssnar på oss sexarbetare och tar till er det vi berättar. Ni som förstår och vågar tänka utanför konventioner, fördomar och stereotyper. Ni är inte så många som i offentlighetens ljus har tagit strid för oss, ni som gör så är så starka och jag älskar er!
På återseende i framtiden…
Kram!
Isabella
Ps…
Vill be alla som skrivit till mig det senaste året om ursäkt för att jag inte besvarat ett enda av era mail. Jag öppnade min gamla mail igår och där fanns nästan 4000 olästa mail = ångestskapande. Jag har skaffat en ny mailadress som egentligen bara är till för nya och gamla kunder, men ni kan också nå mig på den adressen: sqk.lund (snabel A) gmail.com
Jag kommer inte vilja svara på frågor från andra än mina kunder eller ställa upp för intervjuer, forskning m.m. men rara ord är alltid välkomna.
.
![]()
Andra bloggar om: prostitution, media, politik, horstigma,
mänskliga rättigheter, sexarbete, sexarbetare.

“Storebror ser dig” kan skrämma även de tuffaste människorna till tystnad. Det är ruggigt otäckt att känna att man inte är fri att kritisera, att man måste akta sig för repressalier från samhällets sida, att det finns skäl att vara försiktig och rädd. Man får en känsla av att man lever i diktatur istället
Jag själv vågar inte. Jag är ofta tuff och stark men också lika feg och svag som alla andra. Rädslan tystar mig.
Regeringen vill inte erkänna att försäljning av sexuella tjänster är en frivillig genomförd tjänsteutövning som förutsätter ett ömsesidigt samtycke och en överenskommelse mellan vuxna människor, sexsäljaren och hans/hennes kund[er]. Istället vill regeringen att du ska tänka så här om sexarbete: Prostitution
Och i inlägget “

Alliansfritt Sverige ser en 

Jag har varit borta igen. Under tiden isolerade jag mig från debatten om prostitution helt enkelt för att jag behövde semester från alla angrepp på oss sexarbetare. Jag har levt utan att vara hel, utan Isabella, och ärligt så känns det inte riktigt bra även om det nog var behövligt.
Jag har saknat mina kloka, smarta kollegor och vänner som accepterar mig för den jag är fullt ut. Det känns som jag under några veckor levt en annans liv. Väl hemma igen i Lund kan jag nu äntligen börja leva MITT eget liv och det känns mycket bra.
… över alla mina bloggande politiska vänner i bloggosfären.


Jag har inte sett eller hört någonting om prostitution från S-kvinnornas förbundsordförande Nalin Pekgul. Men det är klart… detta är ingen fråga de behöver driva opinion i, alliansens kvinnor gör ju jobbet åt dem i nuläget.
Blogge har satt rubriken “

Senaste kommentarerna