Det är bra märkligt att Norrköpings Tidningar låter Zoran Alagic recensera Petra Östergrens nya bok Porr, horor och feminister då han t.ex. i egenskap av Margareta Winbergs pressekreterare gjorde en mängd uttalande om prostitution och sexköpslagen, uttalande som citeras och granskas kritiskt i Petra Östergrens debattbok.
Resultat blev en oetisk recension, full av falska påståenden och därför kan den inte få stå obesvarad av mig.
Tillägg: Den debattartikel som jag skrev med anledningen av denna recension publicerades i NT den 9/1.
I detta inlägget försöker jag reda upp en del av alla felaktigheterna för er, kursiv text = citat från Zoran Alagic recension:
Genom studier och intervjuer undersöker hon argumenten mot prostitution/porr, samt föresatt sig att granska det som går under beteckningen “radikalfeminism.” Termen används av dem som menar att feminismen blivit svensk statsreligion.
Radikalfeminism är inte en term påhittad av dem som anser att feminismen blivit en statsreligion, radikalfeminismen uppstod redan på 1960-talet. Förledet radikal- i radikalfeminism härrör från latinets rādīx, rot, och syftar på att radikalfeminismen i sin teoribildning söker roten eller ursprunget till kvinnors underordning.
Petra Östergren försöker motbevisa det hon ser som “pornografimyter” …
PÖ försöker inte motbevisa “pornografimyter”, hon bevisar att de finns på ett mycket tydligt och pedagogiskt sätt.
… och hon gör det faktum att det finns prostituerade kvinnor som klarar av sin verksamhet utan att brytas ner till en generell bild av den människohandel som pågår.
Det finns en vanföreställning om att all prostitution är människohandel, men den vanföreställningen behöver inte Zoran Alagic tillskriva andra, framför allt inte Petra Östergren.
Enligt FN är människohandel rekrytering, transport, försäljning, härbärgering eller mottagande av personer genom tvång eller hot om våld. Det kan också innebära bortförande, svindel eller bedrägeri, maktmissbruk i syfte att offret utnyttjas sexuellt, sätts i tvångsarbete, slaveri eller att man tar bort organ.
PÖ visar fram starka självständiga kvinnor som fritt valt att sälja sexuella tjänster och som trivs utmärkt med detta. Hon visar inte en bild av sexslavar i människohandel, prostituerade kvinnor som med nöd och näppe klarar av sin verksamhet utan att brytas ner.
Hon har ju intervjuat flera prostituerade kvinnor och låter just dessa kvinnor ge sin bild, givetvis filtrerat av intervjuarens raster.
De kvinnor PÖ har intervjuat är inte kvinnor hon mött vid ett enstaka tillfälle, vissa av dem har hon haft regelbunden kontakt med i 10 års tid. Jag har själv träffat en av dessa kvinnor och hon är mycket nöjd med boken. Ingen av de sexsäljare som omtalas i boken har förmedlat att PÖ skulle ha förvrängt deras erfarenheter på något sätt. Det är bara i Zoran Alagic fantasi berättelserna har filtrerats genom raster.
Och vidare resonerar hon kring prostitution i termer av klass. Det är självfallet viktigt att ha med sig klassaspekten i denna fråga. Men när resonemangen har sin utgångspunkt i idéer om att arbetarflickor har en mer instrumentell inställning till sex och att de ofta hänvisas till lågavlönade jobb, undrar jag vart Östergren är på väg.
PÖ resonerar inte kring prostitution i termer av klass. Däremot så tar PÖ upp forskningsresultat av den norska sociologen May-Len Skilbrei.
May-Len Skilbrei tar upp klassperspektivet när hon undersöker varför kvinnor väljer att sälja sex och inte nödvändigtvis tar skada av det. Många av kvinnorna hon intervjuade hade arbetarklassbakgrund, och HON MENAR att dessa kvinnor kan ha ett mer instrumentalt förhållningssätt till sin kropp och sexualitet än kvinnor med medelklassbakgrund.
På vems villkor får de “lyckliga” hororna egentligen komma till tals? De säger det som sexköpande män längtar efter att få höra.
I Petra Östergrens bok får helt vanliga normala sexsäljarna komma till tals med sina egna erfarenheter även om de inte passar in på mytbildningen om den “lyckliga” horan eller den prostituerande kvinnan levandes i misär.
Sexköpande män vill naturligtvis ha sex med en kvinna som också har lust att ha sex, de flesta män är helt normala i sin sexualitet och är inte våldtäktsmän.
Sexindustrin behöver också denna bild för att rättfärdiga sin verksamhet. Sexindustrin är för övrigt i stort sett frånvarande i boken …
Sexindustrin är inte alls frånvarande i boken som Zoran Alagic påstår. Det finns i PÖ bok bla. ett helt kapitel om den sk sexindustrirapporten. Marianne Eriksson (EU-politiker) påstod att sexindustrin hade en omsättning på omkring 50 000 miljarder svenska kronor. Journalisten Mattias Andersson (författare till boken ”Porr – en bästsäljande historia”) visade att detta i så fall skulle innebär att svenska män lägger 100,000 kronor per år på sexindustrin, vilket självklart faller på sin egen orimlighet.
Hon ser inte de många som befinner sig i prostitutionens misär, utan väljer att studera de få som står ut. Men det finns många som faktiskt råkar väldigt illa ut i prostitutionen. Fråga polisen.
Vem tror Zoran Alagic att polisen kommer i kontakt med bland dem som säljer sex? Dem som mår bra av det eller dem som råkat illa ut?
På vilka fakta vilar han sina antagande om att de som mår bra av att sälja sex bara ska vara några få medan majoriteten av sexsäljarna ska leva i någon slags misär?
Petra Östergren visar däremot i sin maktanalys hur man på olika sätt har tystat ner sexsäljares röster. Röster och vittnesmål som inte passar in i den rådande prostitutionspolicyn, den policyn som Zoran Alagic förespråkar.
Zoran Alagic skriver: “Det finns nämligen ett samband mellan att tycka att prostitution är okej, att kvinnomisshandel är oundvikligt och att kvinnor får skylla sig själva för att de har lägre löner.” Var finns detta samband?
Zoran Alagic skriver i en mening så här: “Nu vill jag hävda att prostitution inte är ett yrke, utan snarare ett tillstånd.” I en annan mening skriver han: “För mig handlar prostitution i första hand om en marknad, om att köpa och sälja.” Jag undrar vad han menar?
Är prostitution ett marknadstillstånd för Zoran Alagic?
Isabella Lund
January 3rd, 2007 at 12:48 pm
Smakar på ordet “marknadstillstånd”, uppfattar det som kul och mycket målande.
Däremot tror jag att påståendet att flertal mår dåligt av prostitution stämmer, om de inte gjort konst av sin egen valda förmåga.
Det är inte en sysselsättning lämpad för personer som praktiserar detta, med enbart inkomstbehov som drivmedel.
Likväl som att heller inget arbete i “vanlig mening” gör nytta och ger stimulans om vederbörande känner olust.
January 3rd, 2007 at 1:24 pm
Kloka Catrin jag hoppas innerligt inte att du har rätt i att flertalet av sexsäljarna mår dåligt av att sälja sex. För mig som finner sex och vår konstart så njutningsfull skulle det vara förfärligt. Men att de finns det vet jag.
January 3rd, 2007 at 1:44 pm
Jag håller med dig i den här artikeln. Zoran har skrivet efter sin syn och sin tolkning, vilket ännu en gång bevisar hur sned mångas kunskap fortfarande är och hur svårt det därför är för dessa, att tro att det kan förhålla sig på något annat sätt. Trots att de läst motsatsen i en bok.
Jag hoppas du skickar in det här till NT. Om de tar in det, så bidrar det till att kanske få ytterligare några att tänka till. Det är så lätt för okunniga att svälja allt de läser, utan att tänka efter.
Greta
January 3rd, 2007 at 1:56 pm
Jag har fått ett halvt löfte om en artikel på 2500 tecken som de kanske tar in i nästa vecka.
Får finslipa på argumenten innan jag skickar in den nya artikeln innan helgen … Det här blogginlägget skrev jag i rena ilskan igårkväll och inatt.
January 3rd, 2007 at 2:42 pm
Enligt mina undersökningar är det omvärldens stigma som är det mest påfrestande för prostituerade. Det spelar ingen roll att mina undersökningar är gjorda i Kina, jag har läst liknande rapporter från andra delar av världen. Det spelar heller ingen roll att stigmat är värre för dem längst ner i hierarkin och kanske inte ens på radarn i de högre, ty det är stigmat snarare än sexakten som är problemet.
Och just den aspekten undviker dessa skribenter. Helt medvetet naturligtvis, eftersom det är de som förstärker detta stigma med sin politik.
January 3rd, 2007 at 4:32 pm
På 1800-talet var skilsmässa som bekant ett socialt stigma. En kvinna sjönk inom sin samhällsklass om hon skilde sig. Att få barn om man var ogift var även länge ett socialt stigma, liksom barnen, som länge kallades “oäkta”.
I dag har vi med tveksamhet tagit till oss begrepp som regnbågsfamilj etc.
Att utveckling och syn förändras beror just på att ämnet finns på dagordningen mer eller mindre frekvent. Isabella med fler har säkert fått en del att flytta fram sin syn en aning. Könsroller och feminism borde vara en annan diskussion.
Det som handlar om att må dåligt av att ev prostituera sig eller nyttja tjänsten för all del, (Kunden glöms ofta bort i samtalen)
är väl i alla fall, om sex används för att fylla tomrum, ekonomi etc och inte ses för vad det är. En möjlighet till njutning i sig själv och endast som det, gott nog.
Det gäller ju även samliv inom stadigare relationer, som ofta knakar, beroende på att behov och kravspec är dåligt synkade mellan kontrahenterna.
Stigmat förstärks om bevekelsegrunden är fel, därav mår många dåligt. De har överskattat sin kapacitet och tror sig kunna skjuta känslorna åt sidan tills de obönhörligen till sist” skriker bööööh, vakna”.
January 3rd, 2007 at 8:20 pm
Kloka ord ni skriver
Tyvärr kan man inte genom lagar få bort horstigmat, de frodas även i länder där prostitution är legalt. För mig finns det ett klart samband mellan horstigmat och den kvinnliga sexualiteten. Ju mindre förtryckt den kvinnliga sexualiteten är desto mindre finns horstigmat.
Jag har skrivit om detta i en debattartikel som ska finnas i dagens Flamman. Tyvärr finns inte den tidningen att köpa här i Lund och deras webbsida är ännu inte uppdaterad. Så jag hoppas den är med som de sa igår till mig.