Isabella Lund

Igår fick jag, tack vare Åsa Olsson, möjlighet att se hennes pjäs “I do for money” i Stockholm. Jag är oerhört tacksam, för jag fick se den bästa pjäs jag någonsin sett.

På en scen som sakta snurrade runt satt två kvinnor och samtalade, vi i publiken satt runt om och såg alla de små subtila detaljerna i detta spännande möte. En västerländsk journalist, som ville veta och förstå, och en Thailändsk sexarbetare, som visste och som ifrågasatte alla idiotiska frågor hon fick.

I DN beskrivs mötet så här:

“Julia Marko-Nord på den ena barstolen är en robust intervjuare med roliga socialt igenkännbara tics och attityder och pennan lyft för att pricka av de förväntade svaren, samtidigt som hon osäkrar rollens övertygelse med rörande underströmmar. Mariha Åbergs späda barflicka är skärpt avvaktande. Hon har fått betalt för frågestunden vilket hon blir påmind om som av vilken kund som helst, men behåller sin integritet och blir åskådarens öga på föreställningens egna moraliska och ideologiska förutsättningar.”

Sarah Granath skrev i SvD:

“Det som gör mest intryck är Thaikvinnans sätt att svara med motfrågor: Hur tänker du då? Hur var det för dig? Hon vill delta i ett samtal, inte vara objekt för en undersökning. Mariha Åberg gör rollen insiktsfull, realistisk, varken hjälte eller offer. Det är som det är.

I denna hennes vägran att ensam berätta om sitt innersta, avslöjar hon tydligt den andra kvinnans, vår, koloniala attityd. Den västerländska kvinnan förfasar sig över objektifieringen av den andra, men sysslar själv inte med annat.”

Jag såg pjäsen tillsammans med några kollegor och vi kände igen oss alltför väl i hur ett möte med journalist brukar te sig. När de intervjuar oss så blir intervjun ofta mycket personlig, mer personlig än vad det någonsin hade blivit om journalisten hade intervjuat någon annan om hans/hennes arbete. Frågorna är påträngande, integritetskränkande, ibland rent kränkande, oftast fullkomligt ologiska och rent ut sagt idiotiska.

För oss är det så enkelt, varför vi jobbar med sex, vad vi gör och vad våra kunder vill. Men andra, omgivningen runt oss, komplicerar det enkla… det enkla faktumet att alla människor behöver närhet och intimitet, alla människor behöver bli sedda och berörda. Varför ska det vara så svårt att förstå?

De ser inte människors behov… de ser maktstrukturer, förnedring, kvinnoförtryck, offer, sexobjekt, äckel, tvång och kan inte förstå.

De försöker hitta mönster och svar som kan passa in på deras upplevelser av vårt arbete, förklaringar på deras egna känslor och upplevelser, varför de tycker att prostitution är så hemskt.

Andra försöker inte ens förstå, de vet att deras egen upplevelse måste vara allmängiltig, de vill bara få sin egen sanning bekräftad, de utgår från att alla människor är som de själva och upplever samma sak som de gör. De ser bara något vidrigt och är blinda för andras upplevelser.

Men en sådan attityd är vidrig och det är vidrigt också på det sätt som vi utsätts för omvärldens nyfikenhet ibland. På en konferens som Lillian var på, var där 10-12 forskare för varje sexarbetare som deltog i konferensen, forskare som var som bin runt honung.

Som bin suger forskare och media musten ur oss.

Det är ofta det trillar in förfrågningar, till mig eller SANS, förfrågningar om vi sexarbetare och/eller våra kunder vill delta i en studie, om vi vill ställa upp för en intervju eller medverka i en dokumentär film.

Och ofta ställer vi sexarbetare upp och svarar i timmar på tusen frågor, man vänder ut och in på sig själv och sen kan resultatet vara att man förstår att personen som frågade aldrig lyssnade och tog till sig det man sa.

För svaren man gett blev ingen bekräftelse på utfrågarens egna teorier. Resultatet blir därför en artikel, ett reportage eller forskning om oss, som bara bekräftar myter och fördomar, som förstärker horstigmat och förtrycket vi utsätts för.

Just nu känner jag att jag vill banne mig inte ställa upp mer om jag inte i förväg vet att resultatet garanterat kommer bli att personen ifråga kommer att lyssna, ta till sig det jag säger och att det jag säger kommer ut till andra, dvs att artikeln blir publicerad osv.

Helst skulle jag vilja att tidningarna gav oss sexarbetare själva i uppdrag att skriva, om de nu vill publicera saker om oss och vårt arbete. Då skulle vi åtminstone själva få betalt.

Är det vårt ansvar att förklara för andra hur mycket deras fördomar präglar deras synsätt? Är det vår uppgift att medvetandegöra människor om deras egna fördomar och sexualsyn, så att de sen kan skriva om oss?

För det är en rätt tuff uppgift, där vi sexarbetare tvingas lämna ut oss på ett sätt som ingen annan behöver göra, vi tvingas lämna ut vårt privatliv, vår integritet bara för att visa att vi också är människor. Det kostar att göra det här och för många har gjort “karriär” på vår bekostnad. De har haft vinning på att vi ställt upp, vi själva får ofta inte ut något av det.

Vi är för ofta föremål för andra människors smutsiga, snuskiga fantasier och vanföreställningar. Vi görs till ting, objekt, som andra så gärna vältrar sig i…

Varför den här nyfikenheten och viljan från så många? Är det kittlande? Och varför leder det inte till att horstigmat minskar och att diskrimineringen mot oss upphör?

Jag tror det beror på att man inte vill lyssna. Det händer tyvärr för sällan att en människa utanför sexbranschen verkligen tar till sig det vi säger.

Men ibland händer det och då sker ett litet underverk, en människas värld ruckas en smula, en människa börjar tänka om och ibland leder detta till något riktigt vackert, kreativt och konstnärligt… som det gjorde för Åsa Olsson som skapade “I do for money”. När det händer blir jag oerhört glad och hoppfull.

.

Läs mer om pjäsen i inläggen:

• Sista chansen att se pjäsen “I do for money”
• I do for money

Recensioner: DN, Expressen, SvD och Nummer.se.
Artiklar: DN och Allt om Stockholm.

.

Andra bloggar om: prostitution, horstigma, sexarbete, sexarbetare,
Thailand, teater, Åsa Olsson, I do for money, kultur, media, journalistik
.
...

written by Isabella