Isabella Lund

En mening som har etsat sig fast i mitt huvud uttalades av en fd kollega till mig.

“Jag tog helt enkelt hand om mig själv och så frågar de om jag kände skam…”

Jag önskar att jag själv hade den styrkan som dessa ord skvallrar om. Att jag verkligen kunde ta hand om mig själv och bortse från skammen.

Men jag har inte den styrkan, jag är bara ett litet steg från rännstenen och min största skam är att jag är fattig, att jag inte kan ta hand om mig själv. Min största skam är inte att jag är en sexarbetare.

Sexarbete var ett sätt för mig att lösa mina egna problem, ta ansvar för skiten jag själv hamnat i och lösa en ekonomisk mycket svår situation. Jag insåg att jag inte kunde eller ville leva på existensminimum. Jag insåg att jag var enormt duktig på det här med älskog, att jag gav män kåtslag. Jag började sälja sexuella tjänster och jobbet var tusen gånger trevligare än vad jag hade föreställt mig. Jag mådde tusen gånger bättre när jag var aktiv som eskort än vad jag gör idag.

Det jag inte var medveten om när jag började sälja sex var hur starkt horstigmat är, den sociala skam som sexarbete medför. Jag tänkte inte då på att det är något jag får leva med resten av mitt liv.

Jag började kämpa mot horstigmat när jag insåg att det var stigmatiserinen av oss som gör att man far illa av att arbeta med sex. Jag kämpar mot horstigmat för att vi sexarbetare ska få behålla vår heder trots att vi tog hand om eller tar hand om oss själva.

Jag insåg inte initialt hur mycket samhället diskriminerar sexarbetare, att man rent av kan råka väldigt illa ut om myndigheter och andra får reda på att man säljer sex. Jag visste inte då att det innebar risk att mista vårdanden om sina barn och/eller förlora sin bostad. När jag insåg det så väcktes mitt starka rättvisepatos till livs. Det här är fel, så här ska det inte vara i ett land som säger sig värna om människors lika värde och rättigheter. Det är min kamp för rättvisa.

Kampen och opinionsbildningen gör också att jag känner att jag gör lite nytta. Trots att jag inte kan ta hand om mig själv eller leva med ens ett uns av trygghet.

Jag mår dåligt av horstigmat men det jag egentligen mår ännu sämre av är att jag är fattig och är så otrygg. Jag kunde nyss konstatera att jag enbart har 300 kr att leva på resten av maj. Den här verkligheten är något jag tyvärr ofta blundar för, jag gör som strutsen och stoppar huvudet i sanden. Jag går och hyr en film och köper en chokladkaka, ägnar mig åt det som är lyx i mitt liv. Sen vaknar jag upp och börjar kallsvettas.

300 kr är över när jag räknar bort alla de cigaretter den här hopplöst beroende rökaren behöver. För jag är cigarettmissbrukare, den där typen som har försökt att sluta röka med alla till buds stående medel. Den där typen som inte ens experterna kan hjälpa med sina nikotinplåster för det finns 3000 ämnen i en cigarett och de tror att det inte är enbart nikotinet som skapar det starka beroendet.

Jag är den där typen av rökare som läkare avråder från att försöka sluta så länge jag mår så här psykiskt dåligt. Ett försök idag skulle med ganska stor säkerhet innebära att min depression skulle förvärras, jag skulle drunkna i ett mörker, kanske ta livet av mig. I dagsläget håller jag i alla fall huvudet ovanför vattenytan, även om jag får många kallsupar.

(Så… där fick ni ta del av mitt lilla försvarstal till varför en sådan stor del av mina mycket små ekonomiska medel går till cigaretter.)

Det känns som jag är ett snäpp från rännstenen och det är skrämmande för där kan jag nog inte leva. Skammen att vara fattig är överväldigande. Jag skulle inte klarar ett liv som hemlös.

Jag skäms verkligen för att jag inte har råd att ge det jag vill ge till människor jag älskar och tycker om. För att jag inte kan ta hand om mina barn som jag vill ta hand om dem. För att jag måste be människor ringa upp mig, för att jag inte kan ringa tillbaks.

För att jag inte kan ge en blomma till de jag vill ge en blomma. För att jag inte har pengar till att ens äta riktig mat. Min mage tar stryk av det, men kanske mer stryk av den här ständiga oron för pengar, magsyran håller på att fräta sönder min mage.

Jag förbannar det faktum att jag inte kan ta hand om mig själv fullt ut. Att jag inte kan arbeta med sex när jag mår så här dåligt. Att jag inte kan jobba med sex som enbart ett fysiskt arbete som så många kollegor till mig kan göra. Jag har för mycket av mina egna känslor och lust involverat i mitt sexarbete. Något som verkligen har uppskattats av mina kunder då de har mötts av äkta värme och lust.

Jag har som jag skrivit förut hamnat i en ond cirkel där fattigdom skapar ångest och ångesten gör att man mår så dåligt så att man inte kan arbeta. Ångesten gör mig också kravkänslig. Det är lätt att skriva texter för min blogg så här. Men får jag ett uppdrag att skriva en artikel, ett uppdrag som ger mig pengar så låser det sig fullkomligt för mig. Då ställer jag krav på mig själv, krav jag inte kan hantera nu när jag inte mår så bra.

Jag önskar att jag kunde ta hand om mig själv och att jag slapp skammen av att vara fattig. Jag önskar att horstigmat inte fanns så jag slapp skammen över att människor ser ner på mig när jag tog hand om mig själv eller när jag i framtiden kan börja arbeta med sex igen. Jag önskar att jag mådde bättre så att jag kan börja ta hand om mig själv igen.

.

Andra bloggar om: prostitution, horstigma, sexarbete,
sexarbetare, fattigdom, existensminimum
.
...

written by Isabella