Att börja sälja sexuella tjänster kan innebära ett lyft för många människor, man mår helt enkelt bra av det och bättre än vad man gjorde innan. För mig har det varit så och så var det även för Sunny när hon började arbeta som stripteasedansös. Om dessa år säger Sunny själv så här: “Dessa år var mitt livs bästa för de gav mig självkänsla och fick mig att börja kämpa igen och inte bara se mig som ett offer för min barndom, min pappa eller för min enorma sorg när jag miste min dotter!”
På Sunnys blogg - pedofilensdotter läste jag för första gången hennes fina berättelse - Backstage och med Sunnys tillåtelse publicerar jag henns fina berättelse ur hennes dagbok även här:
Om en stund är det min tur att dansa och jag är genomfrusen. Och stackars Pyton med. Jag hejar på dörrvakterna, som egentligen fungerar som inkastare och bondfångare, tränger mig förbi gästerna som vid den här tiden ännu sitter på stolarna och surrar lågmält, och försvinner in genom dörren märkt “Personal”. En dörr till höger och jag är inne i logen, det så kallade hönshuset.
De flickor som jobbat sedan nio på morgonen ska upp på scenen en sista gång och sedan i väg. Carmen, som hon kallar sig, har man och två barn och de sparar till ett litet hus i någon förort. Hon ska iväg till nästa klubb. Hon dansar kvällspasset där. Som alltid stressad far hon runt i det lilla rummet för att hinna packa sin väska före uppträdandet. Tid är pengar.
När jag sätter ner Pyton på soffan fräser hon till mig att flytta på mitt otäcka djur. Jag påpekar, att om Pyton inte får tina upp framför elementet kommer han att vara i dvala hela kvällen. Ormar är som bekant växelvarma. Sassa erbjuder sig att gå upp före mig så att jag slipper stressa.
Gulliga Sassa. Flegmatisk och lite rundlagd, älskad av alla yngre pojkar, en riktig tysk hausfru, diplomatisk och aldrig sur. Hon börjar lägga på sin makeupp och rotar runt efter scenkläderna. Hur små dessa än må vara så kommer de alltid bort här i hönsgården, där upp till 10 flickor i taget ska dela på två toalettbord och en divan.
Närheten föder intimitet och förtrolighet, men också irritation. Någon “lånar” någon annans makeupp, och krisen är ett faktum.
Marielle, fransyskan, har dansat sitt sista pass och kommer inrusande till oss. På sin lustiga tyska, som skorrar likt skånska, berättar hon om den uppmärksamme gästen på tredje bänken. Han kanske kan vara något? Många av stripporna knäcker extra som prostituerade. Officiellt får vi sparken ifall vi går ut med en gäst.
I själva verket gör sig både Leon, som driver klubben, och utkastarna vid dörren en bra slant genom att framföra tips och förslag från båda hållen. Nu är det bara Marielle kvar från dagskiftet. De andra har hunnit i väg. Danska Pia som dansar efter mig, dyker upp lika sent som jag men hon har ingen Pyton att tina. Hon har sin familj i Köpenhamn och pendlar dit upp varannan vecka. Hon och maken har köpt in sig i ett åkeri som kör på kontinenten och de sparar varje öre Pia tjänar för att expandera. När de nått sitt mål ska Pia sluta pendla och de ska skaffa minst tre barn, säger Pia när hon talar om framtiden. Ja hon är den varma, moderliga typen, alltid en kram och ett tröstande ord till övers för den som är ledsen. Gäst eller kollega.
Själv har jag ingen vana alls som strippa. Jag sökte köksjobbet på klubben när jag blev erbjuden att dansa. Jag trodde först att jag missförstått Leon. Sedan upptäckte jag att jag fortfarande kunde skratta. Jag som aldrig tagit ett danssteg ens i en vanlig vals.
Men ett nytt ansikte är alltid välkommet på klubben, vars kundkrets förväntar sig ständigt nya flickor på scen. Tack vare kamratskapet oss flickor emellan kom jag in i det nya jobbet på bara några dagar, och när den turkiska flickan som dansade ett nummer som hon kallade Kleopatra skulle sluta fick jag överta Pyton, och nu kan man nog säga att min lycka är gjord.
Jag är för närvarande affischnamnet på klubben, och att den “berömda dansösen från Stockholm” aldrig satt sin fot i den staden spelar egentligen igen roll. Intrigerna och avunden slipper jag ta del av. Jag gjorde tidigt klart för de andra att jag inte är allvarligt intresserad av en karriär och att jag inte är ute för att peta ner någon från stegen eller i det här fallet från scenen. Jag är bara någon som går förbi.
Är man för ambitiös kan hönshuset bli en verklig prövning. Rangordningen är strikt bestämd. De som drar minst publik dansar dagtid. De andra ansluter vartefter. Stjärnan hos oss, som heter Camille, dyker som regel upp vid midnatt i sin vita sportbil, och killarna vid dörren trampar nästan ner varandra i sin iver att få parkera den. Hon seglar in i hönshuset, hälsar nådigt på oss andra, gör tre eller fyra uppträdande och försvinner.
Det talas om att hennes stamkund, den kände politikern, som håller henne med lägenheten och bilen, tänker gifta sig med henne. Hur som helst, hon är inte typen för små förtroliga samtal flickor emellan. När jag först träffade henne skärskådade hon mig värderande från topp till tå, och satt ute i lokalen när jag dansade. Jag tyckte det var rart av henne, tills Carmen förklarade att hon alltid gjorde så när någon ny dansade, ifall den nya kunde tänkas hota hennes ställning. Vid närmare granskning i ljuset framför spegeln i hönshuset syns det att Camille obönhörligen befinner sig på fel sida om de 30. Stjärnans tid är relativt kort. Vid strax under 40 får man bara dansa dagtid och de stora inkomsternas tid är förbi. Det gäller således att se om sitt hus.
Många av de ogifta flickorna sparar till studier. Anja från norra Finland pluggar till läkare. Andra drömmer om det egna småföretaget.
Själv drömmer jag inte alls.
När jag nu håller på att gnida Pyton varm med en handduk som jag först värmt på elementet, hör jag att Sassas andra låt närmar sig slutet. Snabbt kryper jag ur jeansen och de andra kläderna och drar på mig trosor och behå i guldlamé. Jag har aldrig ägt en behå förut. Det är liksom inte min stil.
Innan jag sätter på mig den målar jag bröstvårtorna med ett läppstift jag lånat, ett trick jag själv kommit på och som raskt kopierats av hela gänget. Ut med gummisnodden ur flätan på ryggen, ett kort skakande med huvudet, och jag lyfte försiktigt opp Pyton på mina axlar.
Applåder och busvisslingar. Sassa är klar. Jag går åt sidan i den trånga hallen för att släppa förbi henne. Jag inväntar min musik med handen på ridån. När Peter Holm börjar bräka fram sin “Monja” på franska är det min entré. Jag valde låten när jag provdansade, för att den är långsam, och det blev aldrig av att byta. Nu har den blivit min signatur.
På scenen ser man dåligt ner i salongen, för den är nersläckt och det ultravioletta ljuset som gör mina underkläder självlysande bländar mig under hela första låten.
När Frank Sinatra avlöser Holm dansar jag fram till rampen, knäböjer mot en man på första bänken och signalerar att han kan knäppa upp min behå bakom ryggen. Det är ett mycket uppskattat uppdrag.
Nu har jag bara Pyton på överkroppen, medan jag fortsätter mot finalen. Publikens entusiasm får mig att känna mig vacker, åtrådd och mycket levande den korta stunden i rampljuset. Den lilla fula mobbade horungen känner sig som Andersens ankunge, hon som blev en svan. Att ta av trosorna är olagligt, men några av flickorna gör det ändå för att få ta de lönsamma kvällspassen. Själv har jag blygsamma behov av pengar nu.
Väl backstage igen, och tre kvart till nästa dans. Under tiden arbetar man som värdinna, vilket innebär att supa kunderna under bordet så fort det går.
Jag dröjer mig kvar i hönshuset så länge jag kan. Här inne finns det värme, gemeskap och skratt som gör att jag känner en viss trygghet.
Pia berättar om sina dråpliga bravader på nattåget till Köpenhamn. Sassa skryter om hur många hon supit under bordet den sista veckan (vi har provision på allt drickbart som förekommer vid “vårt” bord ).
.
Tanja, ryskan, vill absolut lägga makeup på mig, men jag avböjer skrattande. Jag har aldrig använt makeup och tänker inte ändra på någonting hos mig själv för det här jobbets skull. De får ta mig som jag är. Då börjar hon borsta mitt hår och föreslå avancerade frisyrer. Hon drömmer om att skaffa en liten frisersalong i Pari där hennes familj bor. Mitt långa hår roar det henne alltid att fixa med.
Det är bara när de andra visar foton av sina barn som jag drar mig undan. Mödragemenskapen, likadan överallt på jorden, är jag inte längre delaktig i. Jag har självklart alltid fotona av min dotter med mig men vill inte väcka några frågor. Jag vet hur rädda människor blir när de konfronteras med tragedier likt den som berövat mig rollen som mamma och hustru i den lilla kuststaden där uppe i norr. Ingen frågar heller om jag har familj. Visserligen är jag nästan 23 år men tack vare flätan och bristen på makeup anger jag min ålder till 19. Gammal nog för att få dansa, ung nog för att inte ha haft familj.
Jag kan njuta av gemenskapen utan att behöva förklara någonting alls. Allting är så roligt, enkelt och avslappnat här. Jag har för första gången i hela mitt liv mött starka kvinnor som själva tagit hand om sina liv och sin framtid. De har dessutom börjat intala mig att jag inte är så korkad som fosterhemmen ansåg. Min lätthet att plocka upp olika språk imponerar stort på flickorna och även på gästerna, när jag börjar konversera dem på deras egna språk. Detta var något jag trodde att alla kunde innan jag steg in i Hönshuset. De övertygar mig om att jag är både vacker, snäll och duktig. Ingen har sagt så till mig förut.
.
Jag är inte längre ensam.
Vi är alla systrar.
Någon som tröstar, kramar.
Andra som lockar till skratt.
Som en helande paus ifrån själva livet.
Inget förflutet, ingen morgondag.
Kanske såren kan läka till slut?
Kanske jag ännu kan ta makten över mitt eget liv?
Allt verkar plötsligt möjligt.
Här backstage.
Sunny
Andra bloggar om: erotik, prostitution, sex, striptease, strippa, novellPingat på intressant.se
Sen en söndag så lätta allt, jag kände mig glad och det var som en tung sten togs bort från mina skuldror. Dagen efter förstod jag varför. De hade hittat kvinnan.
Samtidigt så ville jag nog helst inte veta mer än det jag redan visste. Det var otäckt tillräckligt. Jag ville ha lugn och ro. Jag hoppades att polisen nu skulle kunna binda mannen till mordet och att jag skulle slippa bli inblandad i en ev. rättegång.
Så fort jag fick reda på att han var fri så tog jag därför kontakt med mina kollegor för att varna dem. Jag var riktigt orolig och rädd. En av mina kollegor lyckades jag inte nå med mitt budskap förrän det var kväll. Hon ringde upp mig och lät riktigt skakig på rösten.
Det kändes fruktansvärt att veta att han varit hos henne och att han i framtiden kanske skulle besöka andra kollegor till mig. Han hade sluppit igenom hennes säkerhetsnät pga av att hon då jobbade mycket och tog emot flera kunder varje dag.
Min kollega har mått väldigt dåligt av detta. Ingenting farligt hände, men känslan man får av att komma i en intim situation med en människa som inte har någon kontakt med sina känslor alls, är fruktansvärd otäck. Känslan av hot och att man måste fullfölja, inte provocera, fast man bara har lust att springa därifrån. Att tvinga sig själv vara när det man upplever som riktigt, riktigt hotfullt, hemskt och otäckt.
I början av denna höst började mina mardrömmar igen. Jag blev också helt klart påverkad psykiskt runt årsdagen för den här kvinnans död. Fick hemska känslor i kroppen som jag kände inte hade med mig själv att göra, de kom utifrån. Det har släppt nu tack o lov, jag har ju fullt med mina egna små monster inombords.
Psykopaten hade initialt velat träffa mig ensam på en ödslig plats nära en skog. Vad hade hänt om jag varit så dum att jag gått med på det?
Mördaren, en man med en psykopatisk personlighetsstörning var på fri fot. Den mördade kvinnans kropp hade inte hittats. Jag bad att så skulle ske och tände ljus för hennes själ. Mardrömmarna nästan varenda natt var jobbiga. Livet i sig var påfrestande men tack vare fin hjälp från flera håll så börja jag trots allt hamna ovanför vattenytan igen.
Nästa märkliga händelse inträffade någon vecka senare. Jag hade låtit mig övertalas att vara med på en “magisk afton”. Under kvällen skulle ett medium jag ännu inte träffat ta kontakt med våra livsguider, skyddsänglar och andra väsen vi har med oss. Jag var skeptisk som vanligt, jag är en mycket jordnära person och inte alls den “flummiga” typen av människa.
Så jag kom i mycket god tid till lokalen och spana in vem mediumet var. När hon gick ut för att röka hängde jag på och vi stod där ensamma ute i kylan, huttra och rökte. Jag presentera mig och sa lite försiktigt till henne:
Behövde jag mer bevis på att det finns andar och att det faktiskt finns människor som har kontakt med dem? Nej! En kvinna jag aldrig träffat och som inte vet ett dugg om mig, börjar prata om mördare, försvunna kvinnor med en för henne totalt främmande människa! Jag menar hade hon sagt något som var mer generellt så hade jag kunnat bortförklara det. Men hon satte fingret på kärnan direkt, ingen ledtråd alls. Fråga mig inte hur det är möjligt, men jag kan garantera er att detta är helt sant!
Tiden efter polisförhören hade varit lättare på så sätt att jag förstod nu varför jag fick min ångestattack den kväll hon försvann, varför jag hade börjat må så dåligt psykiskt, varför jag hade alla mardrömmarna. 
En sen eftermiddag åker jag då iväg med min kompis för att träffa ett medium. Jag hinner bara innanför dörren förrän mediumet inleder det hela med orden:
Under samtalets gång kom det fram flera detaljer. saker som jag kände till och saker som jag inte ens förstod vad de hade med allt att göra. Sättet hon dog på beskrevs för mig, men inte direkt vad som orsaka själva döden och det stämde med alla känslor jag själv fått med den här främmande konstiga dödsångesten som kommit till mig. 
Jag kopplade inte ihop då platsen med var den här kvinnan kunde hittas med det återkommande tema som jag hade i mina mardrömmar. Jag drömde hemska mardrömmar om en plats bara några mil från där jag bodde. I drömmen så visste jag precis hur man kom dit, ortsnamn och allt var tydligt likaså granarna, fast jag själv aldrig varit på den här platsen!
Jag hade haft flera telefonsamtal med polisen efter förhören. Då rädslan blev för stor så ringde jag för att höra efter om något nytt hade hänt. Och den dagen då polisen skulle förhöra mannen om alla uppgifter jag lämnat så ringde de och berätta att så skulle ske. Det kändes tryggt att veta att polisen spana på honom och att spanarna kände till min adress och att om han körde hit så skulle larmet gå direkt. Polisen blev ett tryggt skydd att lita på. 
Imorgon så kommer det ett nytt avsnitt av min novell - En hemsk och sann medial historia. Många har hört av sig till mig med frågor angående den här historien så här kommer lite bakgrunds fakta om både berättelsen i sig och varför jag skriver den. 
Men det viktigaste är intuitionen och säger den nej och allt annat verkar bra så SKA man följa intuitionen och säga nej.
När man skriver om detta eller berättar om den här erfarenheten för andra så är jag alltid beredd att bli bemött med stor skepsis samt att bli utskrattad. För i praktiken så spökar det ju runt mig och vem tror på spöken idag? Så jag har full förståelse för alla som inte tror på detta. Jag har ju själv tidigare haft svårt för att ta sådana här saker på allvar. 
Senaste kommentarerna